Överträning

Kommer ofta in på samtalsämnet överträning.... Finns typ lika många meningar om detta som det finns individer. Frågorna, åsikterna och "kunskaperna" är många. Hittade i alla fall en artikel i kväll ang ämnet som kanske kan väcka lite frågeställningar. Tycker det är ett intressant ämne som bör diskuteras och i vissa fall ifrågasättas. Det är i alla fall ett ämne som jag och Älskligen ideligen återkommer till.

Artikeln hittades även den på Fitnessguru.se och är skriven av Norah Lidhen

När jag häromdagen googlade överträning fann jag otaliga tips och tillvägagångssätt för att inte bli drabbad. Sjukdomsförloppet utmålades och beskrevs i varenda så kallad hälsotidning, som om de vore vår nya folksjukdom.
Jag har den senaste tiden hjälpt en vän med att tappa ett par kilon. Hon är inte ett dugg överviktig, men vill gärna bli smal.  Hon ringde mig för några dagar sedan, efter att hon hade gått en promenad på sju kilometer. ”Kan jag springa nu på kvällen då?” frågade hon oroligt. ”Ja självklart, varför inte?”. ”Jaaa, jag är lite orolig. Tänk om jag övertränar?”, svarade hon. Det var då jag insåg att jag måste skriva en artikel om saken ifråga. Såhär kan vi ju inte ha det.

 Definitionen av överträning, eller ”chronic fatique” är när kroppen inte klarar av att återhämta sig efter den höga träningsdos personen ifråga genom sitt levnadssätt förverkligar. Vad vi idag kallar överträning är något som för med sig en rad problem såsom överdriven trötthet långt efter praktiserad träning, smärta i leder och muskler, viktnedgång, stort sömnbehov och depression.
Jag är ganska säker på min sak - anledningen att vi får ont, och blir trötta, nedslagna och börjar sova för mycket är i de flesta fall inte för att vi tränar hejdlöst och blir övertränade, utan för att vi har tränat för lite innan.

Vi har tränat för lite i flera decennier.
När jag sprang som mest mådde jag som bäst. Jag åt en frukost på någon dl yoghurt och sprang två mil på den. När jag kom hem tog jag ett par proteindrinkar. Matfesten var på kvällen. Då åt jag varierande middag följt av ostkaka med grädde och sylt. Alltid likadant.
Jag drack inte, rökte inte, var aldrig vaken för sent och sov aldrig för lite eller för länge. Jag var väldigt motiverad och disciplinerad, och min kropp såg ut efter mitt levnadssätt. Jag vägde 55 kg till mina 176 cm; jag var ett senigt muskelpaket, hade väldigt bra hy och strålande hår.
Jag skrattade alltid. Vet ni vad folk sa till mig? De sa att jag levde ett liv som bröt ner mig. De tog sig friheten att berätta för mig att jag var deprimerad när jag i själva verket aldrig hade mått bättre. De sa att jag undertryckte mina känslor. Snart skulle allt komma ifatt mig. Jag förstörde min kropp, hette det.
När jag lite senare flyttade till Malmö halkade jag en dag på gatan och bröt ankeln. När jag veckor senare hoppade på träningen igen, fick jag svåra smärtor i hela benen. Läkarna kunde inte hitta felet och träningsdosen, liksom mitt liv, sjönk från hundra till noll. Jag gick upp sju kilo, började äta socker och allt som var fullproppat med gluten.
Jag började sova för mycket, jag fick dålig hy och tappade hår. Jag förlorade den jag var, kände mig meningslös och grät nästan varje dag. Vet ni vad folk sa till mig? Att jag såg sundare ut. Att jag såg ut att må bättre. Att jag gått från världens gladaste tjej, till att känna mig svårt deprimerad och förfallen, det verkade ingen notera. Ingen ville se det. Jag hade börjat leva som alla andra och det var den enda faktorn som var av vik för utomståendet.

Att vara annorlunda, att träna sig till sin personliga topp, skrämmer andra människor. i dagens samhälle är det farligt att träna mycket och äta nyttig mat. Det är en norm och ett bevis på sundhet att unna sig skräpmat, att unna sig en dag framför tv:n, att unna sig trivselkilon. Det är nyttigt och ett sundhetstecken att lata sig på lediga dagar och äta nattmacka fast man redan är mätt.
Överträning är en av massmedia skapad, uppblåst bluff. Överträning finns inte.
Hur kan jag påstå det? Jo, därför att överträning är de facto en ickeexisterande, konstruerad sjukdom. Det som idag är tecken på överträning, är enligt mig i själva verket en fullt naturlig efterdyning av hur vi i vårt moderna samhälle lever våra liv rent generellt. Vi äter för dåligt, vi roar oss för lite, vi träffar för lite människor i vår vardag, vi stänger in oss i våra hus och vi ältar och stressar oss igenom de flesta moment i våra liv. Som grädde på moset är det träningen vi skyller vår mentala, dåliga hälsa på. Var finns logiken i det?

Träningen, som är det enda av ovan nämnda ting som vi faktiskt är skapade för att utöva – den pekar vi ut som boven i dramat

Människan är gjord för att röra på sig, springa i timmar, lyfta tunga stockar och stenar, anstränga varenda liten muskelfiber i armar och ben, äta så mycket det bara går, för att sedan utmattade lägga sig ner på kvällen och djupsova i åtta timmar. Det är precis så vi är skapta för att bete oss. Bortsett från de två sistnämnda faktorer är övriga ovannämnda punkter inte praktiserade av någon i vårt moderna samhälle. Vi sitter hela dagarna framför datorn för att gå hem och sitta de sista vakna timmarna framför tv:n, för att sedan lägga oss ner för att sova i en säng. Den så kallade aktive klämmer in en eller ett par timmar på gymmet. Eftersom vi är skapta för att röra på oss, är det då inte rätt ologiskt att denna timme på gymmet skulle föra med sig s. k överansträningssymptom?
Vi ska inte blanda ihop överträning med den faktiskt existerande sjukdomen ortorexi, där den tränande personen ifråga pressar sig fysiskt i overkligt många timmar och äter minimalt, slav under sina egna tvångstankar.
Detta är inte något jag ifrågasätter och heller inte ämnet som jag i pågående artikel tar upp.
Jag är inte här för att blidka någon. Inte för att mildra några omständigheter, inte för att ni ska älska mig. Jag fiskar inte efter kommentarer över mina artiklars förträfflighet eller fulländning. Min passion och drivkraft är att med ordens slagfärdighet få er att ifrågasätta, och ta strid och makt över era egna kroppar och liv. Jag vill få er att tänka, och därefter handla, efter eget sunt förnuft. Jag vill få er upprörda, skakade, adrenalinfyllda – som om ni vore redo för strid.
Vågar ni ge er in i matchen om vad som är faktisk, verklig sanning och vad som är av massmedia en skapad fiktion? Vågar ni ta tillbaka makten över era egna kroppar och liv?