Kommer ofta in på samtalsämnet överträning.... Finns typ lika många meningar om detta som det finns individer. Frågorna, åsikterna och "kunskaperna" är många. Hittade i alla fall en artikel i kväll ang ämnet som kanske kan väcka lite frågeställningar. Tycker det är ett intressant ämne som bör diskuteras och i vissa fall ifrågasättas. Det är i alla fall ett ämne som jag och Älskligen ideligen återkommer till.
Artikeln hittades även den på Fitnessguru.se och är skriven av Norah Lidhen
När jag häromdagen googlade
överträning
fann jag otaliga tips och tillvägagångssätt för att inte bli drabbad.
Sjukdomsförloppet utmålades och beskrevs i varenda så kallad
hälsotidning, som om de vore vår nya folksjukdom.
Jag har den senaste tiden hjälpt en vän med att tappa ett par kilon. Hon är inte ett dugg överviktig, men vill gärna bli
smal.
Hon ringde mig för några dagar sedan, efter att hon hade gått en
promenad på sju kilometer. ”Kan jag springa nu på kvällen då?” frågade
hon oroligt. ”Ja självklart, varför inte?”. ”Jaaa, jag är lite orolig.
Tänk om jag övertränar?”, svarade hon. Det var då jag insåg att jag
måste skriva en artikel om saken ifråga. Såhär kan vi ju inte ha det.
Definitionen av överträning, eller ”chronic fatique” är när kroppen
inte klarar av att återhämta sig efter den höga träningsdos personen
ifråga genom sitt levnadssätt förverkligar. Vad vi idag kallar
överträning är något som för med sig en rad problem såsom överdriven
trötthet långt efter praktiserad träning, smärta i leder och muskler,
viktnedgång, stort sömnbehov och depression.
Jag är ganska säker på min sak - anledningen att vi får ont, och blir
trötta, nedslagna och börjar sova för mycket är i de flesta fall inte
för att vi tränar hejdlöst och blir övertränade, utan för att vi har
tränat för lite innan
.
Vi har tränat för lite i flera decennier.
När jag sprang som mest mådde jag som bäst. Jag åt en frukost på någon
dl yoghurt och sprang två mil på den. När jag kom hem tog jag ett par
proteindrinkar. Matfesten var på kvällen. Då åt jag varierande middag
följt av ostkaka med grädde och sylt. Alltid likadant.
Jag drack inte, rökte inte, var aldrig vaken för sent och sov aldrig
för lite eller för länge. Jag var väldigt motiverad och disciplinerad,
och min kropp såg ut efter mitt levnadssätt. Jag vägde 55 kg till mina
176 cm; jag var ett senigt muskelpaket, hade väldigt bra hy och
strålande hår.
Jag skrattade alltid. Vet ni vad folk sa till mig? De sa att jag levde
ett liv som bröt ner mig. De tog sig friheten att berätta för mig att
jag var deprimerad när jag i själva verket aldrig hade mått bättre. De
sa att jag undertryckte mina känslor. Snart skulle allt komma ifatt mig.
Jag förstörde min kropp, hette det.
När jag lite senare flyttade till Malmö halkade jag en dag på gatan och
bröt ankeln. När jag veckor senare hoppade på träningen igen, fick jag
svåra smärtor i hela benen. Läkarna kunde inte hitta felet och
träningsdosen, liksom mitt liv, sjönk från hundra till noll. Jag gick
upp sju kilo, började äta socker och allt som var fullproppat
med gluten.
Jag började sova för mycket, jag fick dålig hy och tappade hår. Jag
förlorade den jag var, kände mig meningslös och grät nästan varje dag.
Vet ni vad folk sa till mig? Att jag såg sundare ut. Att jag såg ut att må bättre. Att
jag gått från världens gladaste tjej, till att känna mig svårt
deprimerad och förfallen, det verkade ingen notera. Ingen ville se det.
Jag hade börjat leva som alla andra och det var den enda faktorn som var
av vik för utomståendet.
Att vara annorlunda, att träna sig till sin personliga topp, skrämmer
andra människor. i dagens samhälle är det farligt att träna mycket och
äta nyttig mat. Det är en norm och ett bevis på sundhet att unna sig
skräpmat, att unna sig en dag framför tv:n, att unna sig trivselkilon.
Det är nyttigt och ett sundhetstecken att lata sig på lediga dagar och
äta nattmacka fast man redan är mätt.
Överträning är en av massmedia skapad, uppblåst bluff. Överträning finns inte.
Hur kan jag påstå det? Jo, därför att överträning är de facto en
ickeexisterande, konstruerad sjukdom. Det som idag är tecken på
överträning, är enligt mig i själva verket en fullt naturlig efterdyning
av hur vi i vårt moderna samhälle lever våra liv rent generellt. Vi
äter för dåligt, vi roar oss för lite, vi träffar för lite människor i
vår vardag, vi stänger in oss i våra hus och vi ältar och stressar oss
igenom de flesta moment i våra liv. Som grädde på moset är det träningen
vi skyller vår mentala, dåliga hälsa på. Var finns logiken i det?
Träningen, som är det enda av ovan nämnda ting som vi faktiskt är skapade för att utöva – den pekar vi ut som boven i dramat
Människan är gjord för att röra på sig, springa i timmar, lyfta tunga
stockar och stenar, anstränga varenda liten muskelfiber i armar och ben,
äta så mycket det bara går, för att sedan utmattade lägga sig ner på
kvällen och djupsova i åtta timmar. Det är precis så vi är skapta för
att bete oss. Bortsett från de två sistnämnda faktorer är övriga
ovannämnda punkter inte praktiserade av någon i vårt moderna samhälle.
Vi sitter hela dagarna framför datorn för att gå hem och sitta de sista
vakna timmarna framför tv:n, för att sedan lägga oss ner för att sova i
en säng. Den så kallade aktive klämmer in en eller ett par timmar på
gymmet. Eftersom vi är skapta för att röra på oss, är det då inte rätt
ologiskt att denna timme på gymmet skulle föra med sig s. k
överansträningssymptom?
Vi ska inte blanda ihop överträning med den faktiskt existerande
sjukdomen ortorexi, där den tränande personen ifråga pressar sig fysiskt
i overkligt många timmar och äter minimalt, slav under sina egna
tvångstankar.
Detta är inte något jag ifrågasätter och heller inte ämnet som jag i pågående artikel tar upp.
Jag är inte här för att blidka någon. Inte för att mildra några
omständigheter, inte för att ni ska älska mig. Jag fiskar inte efter
kommentarer över mina artiklars förträfflighet eller fulländning. Min
passion och drivkraft är att med ordens slagfärdighet få er att
ifrågasätta, och ta strid och makt över era egna kroppar och liv. Jag
vill få er att tänka, och därefter handla, efter eget sunt förnuft. Jag
vill få er upprörda, skakade, adrenalinfyllda – som om ni vore redo för
strid.
Vågar ni ge er in i matchen om vad som är faktisk, verklig sanning och
vad som är av massmedia en skapad fiktion? Vågar ni ta tillbaka makten
över era egna kroppar och liv?