Varför stressa?

Ända sedan våra barn föds har man sett fram emot alla framsteg de gör. "Titta mitt barn kan krypa/ gå/ prata" Nästan som en tävling om vilket barn som gör de första och största framsteg. Jag var lika dan och blir väl så än antar jag. Det är ju toppen att barn utvecklas och det gör de alla, fast i olika takt. Kan vi inte bara låäta barnen ta det i sin egen takt? För ett tag sen plockade jag bort stödhjulen på mejas cykel, "för det är ju klart hon ska lära sig cykla utan stödhjul". I dag satt jag på dom igen. Nu tycker hon det är kul att cykla igen. Och jag kunde till och med passa på att löpträna bredvid henne när hon cyklade. Riktigt kul att tävla vem som är snabbast. Och jag van! Ha ha.
Barnen blir stora nog fort ändå. Vi får påminna oss själva att inte stressa. Njut av nuet!